Från 85 till 35 kg – prylarna

I del nummer två av Martin Axelssons berättelse om hur han gick från normaltungt till lätt berättar han om hur han såg över sin utrustning och till och med började sy egen.
Av Martin Axelsson

Läs även första delen: Från 85 kg till 55 kg på ett halvår – bakgrunden

Hemsydda vindkläder
Både vindblus och vindbyxor syddes med mönster och material från Thru-hiker. Tyget är deras 1.1 oz ripstopnylon. Liberty Ridge Shell med huva väger 93 g, och Liberty Ridge Pants väger 73 g. Byxorna syddes helt efter instruktionerna. Ett par timmar per kväll gav ett par färdiga byxor på cirka fem kvällar.

Detta var mitt första syprojekt och ser ut därefter men eftersom dom sitter på benen kommer varken jag eller någon annan se dem på nära håll, så jag är nöjd med resultatet. På blusen valde jag att göra några ändringar. De större ändringarna var additionen av en huva samt en ficka på magen. Mönster till huvan hittade jag bland artiklarna på Thru-hiker. Det var lite knepigt att få över mönstret från Internet till papper och den första huvan blev på tok för liten. Jag tror det tog fem–sex kvällar att få ihop det här plagget varav halva tiden ägnades åt huvan.

Under våren och försommaren testades vindtålighet, andningsförmåga samt slitstyrka under ett antal hundpromenader och en endagars segeltur. Kläderna fungerade bra och skrevs in i packlistan.

Under vandringen användes byxorna hela tiden och blusen togs endast av ett par gånger då solen tittade fram i längre perioder. Det var en stor skillnad att slippa dra på sig Goretex-kläderna så fort det började blåsa. Dels för att jag slapp dra på och av mig kläder stup i kvarten men framförallt för att jag slapp den instängda svettiga känsla som jag tidigare vant mig vid. Att byxorna dessutom i stort sett var torra direkt när man klev upp ur jocken efter ett vad var en praktisk bonus.

Vindkläderna klarade hasningen oväntat bra. Foto:Mats Eriksson

Materialets hållbarhet fick sig ett rejält test andra dagen då mitt sedan tidigare strulande knä gav upp. Vid brantare nedstigningar satte jag mig ner och hasade på baken för att minska belastningen. Trots denna omilda behandling syns idag inga märken på byxorna. Detta ser jag som ett gott betyg och ett tecken på att lätta kläders bristande hållbarhet är starkt överdriven.

Efter hemkomsten kunde jag konstatera att huvan inte använts en enda gång. Den var inte heller i vägen så plagget kommer få följa med oförändrat även nästa år. Byxorna blir dock troligtvis ersatta av ett par utan blixtlås på benen. Dessa användes nämligen aldrig men hade en irriterande vana att sakta glida upp under färden. De nya byxorna hamnar därför troligen en bit under 50g.

Dunjacka på fjället
Även dunjackan syddes med mönster och tyg från Thru-hiker. Whitney Down Jacket väger 310 g i storlek medium, varav 150 g dun med fillpower 800+. Det här var helt klart ett svårare syprojekt än vindkläderna. Kanske tio kvällar på två–tre timmar tog det att bli klar.

Väl färdig var det dags att se om jag nu skulle slippa frysa under lunchraster och kvällsmatlagning. Jag packade därför ner liggunderlag och tetermos, drog på understället och begav mig till en närbelägen sjö. Tanken var att sitta och njuta av utsikten tills det blev för kallt. Efter en halvtimme började det falla stora blöta snöflingor och eftersom jag inte tänkt på att ta med regnjacka blev jag efter ett tag orolig att dunet skulle ta skada av vätan. En timme stillasittande med temperatur strax över nollan och utan tillstymmelse till att känna mig kall gjorde dock att testet fick anses som lyckat.

Att kunna avsluta dagen med att njuta av utsikten utan att frysa var fantastiskt. Foto: Mats Eriksson

Under vandringen tog jag fram dunjackan vid varje längre rast och för första gången har jag alltid varit behagligt varm då jag rastat eller suttit still utanför tältet. Total succé alltså. Investeringen i en lätt dunjacka är nog det enskilt mest lyckade och komforthöjande jag gjort för friluftslivet. Det enda som stör är att jag valde en något liten storlek. Med mina 183 cm hamnar midjan lite väl högt och det blir en hel del dragandes i jackans nederkant för att få den att sitta bra.

Gympadojor
Till att börja med var jag mycket tveksam till att inte gå i kängor. Efter en hundpromenad med svettiga fötter som följd började jag dock minnas hur fötterna brukar ha det under vandringens varmare dagar och bestämde mig för att testa mesh-skoalternativet. Skulle det visa sig att det inte fungerade gick det ju att använda skorna till vardags istället.

För att få bra hjälp och ett stort sortiment av skodon att välja på begav jag mig till Kängspecialisten där mina tidigare vandringsskodon inköpts. När jag tittat runt lite bad jag expediten om hjälp och förklarade att jag ville ha en lätt och luftig sko att fjällvandra i. För att visa ungefär vad jag var ute efter pekade jag på ett par Salomon Tech Amphib. Killen förklarade att detta absolut inte var någon vandringssko men att han skulle plocka fram något passande.

5 km gick vi i stort sett bara på sten. De lätta skorna och tunna sulorna kändess snarare som en fördel än en nackdel. Foto: Sara Söderström

Efter att ha testat skor i nästan en timme utan framgång började jag ge upp. Fortfarande hade ingen sko varit skönare en mina helt nerslitna tennisskor från Coop som jag haft på mig när jag gick in i butiken. Efter denna sågning av skoutbudet tog han till slut fram ett par av Salomonskon jag pekat på från början. Nja, det var helt klart bättre men passade inte alls mina långa smala fötter. Stärkt av framgången sprang han åter in på lagret och kom ut med ett par liknande skor från Merell. Äntligen, skon satt perfekt.

För att försäkra mig om att skon klarade av längre sträckor gav jag mig ut på ett antal längre turer med hunden. Jag kunde ganska fort konstatera att det blev lite väl stumt vid längre turer (>2 timmar) på asfalt men att det fungerade alldeles utmärkt i skogsterräng. Tillsammans med tunna yllestrumpor och ett par knähöga Sealskinz kändes detta som tillräkligt pålitligt för att jag skulle våga lämna kängorna hemma.

Under vandringen var jag större delen av tiden nöjd med mitt val av skodon. De sista dagarnas varma väder gjorde till och med att mina sedan tidigare så skeptiska medresenärer kastade en och annan avundsjuk blick.

Enda gången jag fick större problem var då jag körde ner ena benet knädjupt i gyttja. Nätet medförde att en massa små partiklar tog sig in i skon och efter en kort bit började jag känna tecken på skoskav. Efter att ha stoppat ner fötterna i en liten bäck och sköljt igenom skorna kunde vandringen dock fortsätta utan vidare problem.

Vid djupare vad har jag tidigare använt knähöga vadarstövlar som dras utanpå kängorna. I år valde jag att dra på mig Sealskinzen istället. Efter vaden behöll jag sedan dessa på tills fötterna åter kändes varma. Detta fungerade mycket bra. Skulle jag gå ensam eller i en grupp där man inte behöver stanna efter vadet för att ta av och packa ner vadarstövlar skulle jag nog testa att skippa Sealskinzen.

Slutsatsen blir att jag även nästa gång kommer att välja denna typ av skor. Eftersom vi under fem dagar inte fick mer än max tio droppar regn på oss så har jag dock fortfarande ingen aning om hur det funkar vid ihållande regn. Jag konstaterade även att skornas luftighet medför att man snabbt blir kall om det blåser när man sitter still. I år löste jag detta genom att dra på Sealskinzen men till nästa gång funderar jag på att sy ett par vindtäta påsar att dra över fötterna.

Ryggsäck
Stärkt av resultaten från tidigare syprojekt blev jag sugen på att sy även en ryggsäck. Den första syddes i material som blivit över då jag sydde kläderna. Säcken var i huvudsak baserad på Gossamer Gears G4 vars mönster ligger på tillverkarens hemsida. Resultatet blev så pass lovande att jag beställde silnylon och sydde en ryggsäck.

Att få till axelremmarna visade sig vara tidsödande, svårt och ganska trist. Så även om säcken kändes lovande med en vikt på lite drygt 300 g så gjorde bristen på tid och engagemang att jag bestämde mig för att köpa en säck istället. Efter att ha åkt in till GetOuts stockholmsbutik Säck och provburit föll valet på en Golite Pinacle, 800 g i storlek large. Klart mindre än de 3,4 kg som min Haglöfs Alaska vägde. Eftersom den blev köpt i sista stund han jag aldrig prova den på hemmaplan.

Säcken visade sig vara alldeles lagom stor då packningen fick plats precis. De två nätfickorna på sidorna fungerade väldigt bra då de var lätta att komma åt även då ryggsäcken satt på ryggen. I den ena förvarade jag vattenflaskan och i den andra fick mössan och vindblusen dela plats då de inte användes. Att ha mössan lättillgänglig underlättade verkligen att hålla en lagom temperatur när man går.

Vid hemkomst kunde jag konstatera att ryggsäcken hållit bra och att både jag och den hade klarat att bära mer än de femton kilo jag startat med om det hade behövts. Mitt enda klagomål är nederkanten på axelremmarna där vaderingen slutar. Kantbandet och sömmen skapar en hård något inåtvinklad kant som trycker mellan de nedre revbenen. Fortsatt användande eller medvetet riktat slitage mot området borde dock mjuka upp och avhjälpa problemet.

Diskutera på Utsidan

Etiketter: , , ,

2008-11-04   4 kommentarer

Lätt stativ

Gör det själv Till sommarens vandring kände jag behov av ett lite högre stativ än det Joby Gorillapod som jag använt de senaste åren. Men att hitta något sådant på marknaden som var lätt var inte lätt...
Vad göra om inte själv?
Av Jörgen Johansson

Joby Gorillapod väger drygt 40 gram och fungerar hyfsat för mina behov. Mina behov består av att kunna fästa en liten kamera, Canon Ixus på strax under 200 gram, samt en Sony Handycam videokamera på 440 gram inklusive batteri. Men stativet är så litet att det i många lägen är svårjobbat. Svårjobbat därför att man måste kräla runt på magen för att kunna se motivet. Det ger också i många fall en bildvinkel som är alltför mycket grodperspektiv i de lägen där det inte finns ett lämpligt placerat flyttblock av lämplig höjd.



Joby Gorillapod

När jag surfade runt och letade lätta stativlösningar så fanns det inte mycket som vägde under ett halvt kilo. Det mest intressanta jag hittade var Novoflex Basic Ball, ett stativ bestående av en halv sfär. På den platta delen fanns kamerafästet, i den runda delen var borrat ett antal hål i olika vinklar. I dessa hål kunde man stoppa in tre pinnar eller tunna stavar som då gav en liten lätt trefot.

Novoflex Basic Ball

De tre lätta stavarna, gav mig dock inspiration att börja titta på kolfiberstavar som en möjlighet. Och så blev det. Jag inhandlade ett rör av kolfiber på 165 cm och med 8 mm diameter. Denna kapade jag i tre lika långa delar.

Sedan fyllde jag ändarna på dem med en klump badrumssilikon för att hålla vattnet ute. Silikonet lät jag sticka ut några milimeter ur röret och när de torkat hade jag inte bara pluggar utan också ett slags fötter med högre friktion än kolfibern.

Sedan tog jag helt sonika och fäste kolfiberstavarna med buntband runt benen på Joby-stativet och förlängde dem därmed. Resultatet var ett stativ som väger 102 gram och har ben på drygt 5o cm. Jag använde detta stativ ganska mycket under en treveckorsvandring sommaren 2008 med gott resultat. Det fungerade som det skulle, kamerorna ramlade aldrig i backen. Det enda som hände var att ett av buntbanden gick av och fick ersättas med silvertejp.

Man kan förmodligen strunta i buntbanden och istället bara använda tejp eller kanske krympplast, ståltråd eller vad man nu gillar att jobba med.


En ytterligare fördel med stativet var att det kunde tjänstgöra som en slags "ram" i ryggsäcken när denna var som tyngst. Då hade jag mat för åtta dagar med mig och säcken vägde väl 13-14 kg. Jag rullade då in stativet i mitt uppblåsbara Torsolite liggunderlag och stoppade ned detta i vätskefickan på min Golite Jam2 ryggsäck. Då fick jag en styv cylinder mitt i ryggen som hjälpte den virtuella ram som packningen är, att föra över en del av tyngden till höfterna.

Etiketter:

2008-09-18   4 kommentarer

Bra idé för stavhållare från Osprey

Gör det själv I vår kommer Ospreys nya Kestrel. Men det är inte säcken i sig som är intressant, utan det enkla fästet för vandringsstavar. Det är lätt att inspireras av idén till den egna säcken.
Av Martin Nordesjö

Även den mest inbitna stavgångaren vill ibland få undan stavarna. Terrängen kanske inte kräver dem, eller så kanske händerna behövs till kameran.

Ospreys lösning kallas Stow-On-The-Go och bygger på att man fäster stavarnas handtag i en ögla på axelremmen och stoppar spetsarna innanför en elastisk rem på säckens sida. Stavarna hamnar under armen, hyfsat ur vägen (har man inte telekopstavar bör man kanske undvika den här lösningen på bussen).

Att själv göra en likadan med några decimeter snodd och ett snörlås torde vara ganska enkelt, beroende på säckens konstruktion. Ospreys lösning har gummiklädda öglor för grepp och slitstyrka, vilket antagligen går att fixa med ett par bitar mjuk slang.

Diskutera stavhållare (Utsidans forum)

Etiketter:

2008-01-18   0 kommentarer

Fjäderlätt-märken, någon?

Pejling Vi har planer på att ta fram nån typ av Fjäderlätt-märke eller ”profilprodukt”, men vet inte riktigt vad. Eftersom det kanske inte bara är jag och Jörgen som vill stajla med såna saker lämnar vi härmed diskussionen öppen.
Martin Nordesjö

Det skulle ju vara skoj att kunna skylta med att man är lättpackare, och ännu roligare om man såg till exempel en rygga i skogen med ett Fjäderlätt-märke på. Men det bör ju göras på ett bra sätt: lätt och funktionellt. Det ska vara snyggt. Det ska kosta så lite som möjligt.

Vi har lite egna idéer, några riktigt bra men kanske lite för dyra. Några lite för konventionella, men kanske funkis ändå.

Vi vill att ni som är intresserade av att skylta med att ni är lättpackare ska få vara med och tycka. Tygmärke? 3 för 3-knapp? Tatuerings-gnuggis? Potatisstämpel? T-shirt? Bakrutesklistermärke? Wunderbaum?

Lämna synpunkter som kommentarer nedan eller på Utsidans forum.

Etiketter:

2007-10-17   3 kommentarer

Vilket kök är egentligen lättast?

Teori & Praktik Frågan kan låta enkel, men det är inte så enkelt som att ta det lättaste köket. Ett kök kräver nämligen bränsle, och kökets verkningsgrad påverkar bränsleåtgången.
Av Peter Nermander

Ett kök som är lättast kanske alltså inte innebär den lättaste totallösningen eftersom man måste bära med sig mer bränsle. Bland lättviktskök finns det i princip tre varianter:
  • Gasbrännare som skruvas direkt på flaskan
  • Torrbränsle (Esbitkök)
  • Hembyggda spritbrännare
Sgt Rock har jämfört Pocket Rocket (monteras på gasflaska), Cat Stove och Pepsi Stove (två hemgjorda sprikök) Han har också jämfört totalvikten för flera olika kök under en 14-dagars vandring.

Olika konstuktion ger olika fördelar
Bortsett från vikten så har de olika typerna av kök olika fördelar och nackdelar.

Bild: Optimus Crux

Gasköket är lätt att tända och reglera och bara att släcka när man har lagat klart maten. Dock är vikten på själva köket ganska stor.

Bild: Esbitkök

Esbitkök väger nästan ingenting eftersom det inte behövs nån brännare, det går bra att ”fylla på” bränsle under drift, men det går inte lika lätt att reglera lågan eller släcka när man inte behöver lågan längre (det går att släcka men kan vara svårt).

Bild: Pepsi stove

De hembyggda spritbrännarna finns i så många olika konstruktioner att det är svårt att säga något generellt om dem. En del kräver förvärmning, en del har möjlighet till sparlåga, vikterna varierar ganska bra. Många konstruktioner skryter med kort koktid, men för en lättpackare så är egentligen verkningsgraden mer intressant. Vad gör det om det tar åtta minuter istället för fyra att koka upp en liter vatten om det ändå går åt mindre bränsle?

Trangia inspirerade lättare kök
Börjar man jämföra kökens verkningsgrad kan man upptäcka intressanta fenomen. Aaron Rosenbloom jämförde olika spritbrännare och upptäckte att Trangias brännare, trots sin stora vikt, faktiskt hade en mycket bättre verkningsgrad än de läskburksbrännare han testade.

Bild: Photon Stove

Hans slutsats var att det var materialet, mässingslegering, som var lösningen. Juvelerare som han är tog han en läskburkskonstruktion (Don Johnstons Photon Stove) och byggde den i tunn mässingsplåt. Brasslite-köken blev snabbt väldigt populära bland amerikanska ultralättpackare.

Men Aaron testade vidare, eftersom den trycksatta lösningen med förvarning är ganska bökig. Han upptäckte då att den brännare som kallas Cat Stove (för att den byggs av kattmatsburkar) hade bättre verkningsgrad än hans Brasslite-brännare. Han hade ju baserat sin konstruktion på Photon Stove som inte skryter med bra verkningsgrad utan med hög effekt.

Bild: Brasslite Turbo II

Lite efterforskningar gav vid handen att anledningen är att i Cat Stove så strömmar gaserna från brännaren linjärt, själva förbränningen sker inte förrän gaserna börjar brinna på grund av turbulensen som uppstår när de träffar grytan. Spriten brinner alltså inte i brännaren utan snarare under grytan. I Photon Stove uppstår turbulensen, och därmed blandningen med luft, precis vid brännarhålen och värmen hamnar alltså närmare brännaren än grytan. Aaron tog då fram sin Turbo-serie av Brasslite-brännare.

Oburet bränsle är lättast
Det finns också en typ av kök där bränslet inte väger något alls. Kök som eldas med ved. Nu pratar vi inte om att bara ha en vanlig eld, då skulle det inte kunna kallas för kök. Det handlar om konstruktioner som är gjorda för att på ett effektivt sätt förbränna ved. Jag tänkte nämna två varianter, Sierra Zip Ztove och Ray Garlintons Woodgas Stove.

Bild: Sierra Zip Ztove

Sierra Zip Ztove
är en kommersiell produkt som har en brännarkopp med tre väggar och en fläkt. Fläkten forcerar luften mellan väggarna som gör att den förvärms (och detta fungerar samtidigt som en isolering av brännarkoppen för att minska värmeförlusterna) och hjälper till att öka effekten.

Bild: Wood Gas Stove

Wood Gas Stove bygger på gengasprincipen, det är alltså inte själva trät som brinner utan gas som bildas från det på grund av värmen. Samma lösning används även av biståndsorganisationer för att effektivare kunna utnyttja bränslet i U-länder där man har problem med brist på trä.

Det är dock tveksamt om en sån brännare fungerar i svenskt klimat då det är väldigt viktigt att förgasningskammarens temperatur kan hållas tillräckligt hög. Ray Garlington gör det genom dubbla väggar (ungefär som i Sierra Zip Ztove) men större brännare med samma princip använder tegelrör eller liknande för att få tillräckligt bra isolering.

Läskburken en bra kompromiss
Så, vilket kök ska man då använda? Själv har jag inte köpt något Brasslite eftersom jag sällan är ute så länge att bränslevikten märks. Min första brännare var dock en Photon Stove och den har hamnat på hyllan för länge sen. Jag kör idag med en Pepsi Stove. Jag tycker att den är en bra kompromiss mellan enkel att bygga, vettig funktion och tillräckligt lätt.

Läs mer:
Sgt Rock: 3 kök i test, Totalviktstest | Photon Stove | Cat Stove | Brasslite | Sierra Zip Ztove | Garlingtons Woodgas Stove | Pepsi Stove

Diskutera lätta kök

Etiketter: , ,

2007-05-14   6 kommentarer

Everest Classic 60 inköpt och vägd

Uppföljning Nu har jag införskaffat en Classic 60. Den är lite tyngre än den angivna vikten.
Av Martin Nordesjö

Jag köpte säcken för att ha som billig och enkel grund för ryggsäcksbygge. Kvaliten verkar helt ok (YKK, Woo-jin osv) och kan passa min rygglängd. Hade jag varit kortare hade jag nog köpt en ännu enklare säck med fast bärsystem.

Hur som helst väger säcken 2080 gram på min våg. Ett halvt hekto mer än lappen säger och tre hekto mer än Stadiums webbplats säger.

Stadiums viktangivelser | Om säcken | Ryggsäcksbygge del 1 | Del 2

Etiketter: , ,

2007-05-02   0 kommentarer

Bygg om ryggsäck - del 2

Gör det själv Steg två efter att ha klippt bort allt onödigt var att byta aluminiumramen mot kolfiber, och nu börjar bärkomforten påverkas. Frågan är om det gör nåt. En annan fråga är om man verkligen vinner så mycket i vikt med en vanlig rygga som grund.
Av Martin Nordesjö

Jag tänkte att ramen kanske inte behövde vara så jäkla tung och styv om man ändå aldrig skulle bära mer än kanske 15 kilo i ryggan, så jag skaffade 8-millimeters kolfiberrör och kopplingar avsedda för drakbygge.

Hela konstruktionen väger 55 gram, till skillnad från aluminiumramens 340 gram. Jag tror att den tar upp lodräta krafter lika bra, men den är betydligt mindre vridstyv kring den lodräta axeln. Jag vet dock inte hur det påverkar bärkomforten.
En annan nackdel är att kolfiberrören inte kan formas efter ryggen som aluminiumskenorna, men det vet jag inte hur det påverkar innan jag har testat ryggan i fält.

Man skulle naturligtvis kunna skippa ramen helt och styva upp ryggsäcken med liggunderlag, men jag vill ha möjlighet att vandra med min luftmadrass, och den funkar väldigt dåligt som ram. Men mest handlar det om att jag är nyfiken på vad man kan göra med en existerande säck.

Efter sax- och ramtrimning väger ryggan nu kring 1,85 kilo. Den har alltså ganska långt kvar till bra lättpackningsnivå som jag personligen tycker ligger på 1,4 kilo och nedåt ungefär. Jag har inte vunnit mer än nåt kilo på mina ingrepp (jag vägde aldrig min säck i ursprunsskick, jag antar att den låg kring 3 kg), så var och en får själv avgöra om det är värt jobbet jämfört med att skaffa en ny ryggsäck. Kanske är det på gränsen till tandborstsågning?

Jag har en idé till som jag tänker prova, och det är att sprätta bort själva säcken från bärsystemet och ersätta med en vattentät packpåse. Men jag kommer antagligen inte att använda min kära Vulcan som bas för detta.

Läs del ett | Diskutera
Fortsättning följer...

Etiketter: ,

2007-04-24   0 kommentarer

Bygg om din tunga ryggsäck

Gör det själv Man kan inte alltid köpa nytt eller sy eget. Så hur mycket vikt kan man spara genom att trimma sin gamla, stora, tunga rygga? Det tänker jag ta reda på.
Av Martin Nordesjö

Jag har en Berghaus Vulcan som jag köpte 1994. Den är på 100 liter och vägde 2,9 kilo innan jag började trimma. Det första steget var såklart att lämna de löstagbara sidfickorna hemma. Där rök 20 liter och 0,6 kilo.

Sen tog jag fram saxen och klippte bort följande:
  • Dragkedjorna som fäster sidfickorna.
  • Remfästen i plast på säckens sidor.
  • Remmar på topplocket (lämnade en kanal som man kan fästa gummiband i)
  • Fästen för isyxor och annat.
  • Avdelare mellan huvud- och bottenfack.
  • Ett lager tyg i botten (ett lager 1000 D räcker).
Där rök cirka 0,3 kilo till. Jag har nu en 80-literssäck på två kilo, och den pallar fortfarande laster på 40 kilo och att släppas från en Hercules.
Steg 1: 0,9 kilo bort

Behöver jag verligen en rejäl aluminiumram som väger över 300 gram? Det blir nästa fråga.

Etiketter: ,

2007-03-20   7 kommentarer