Neo Air

Prylintryck Den stora händelsen på horisontalplanet under det gångna året har varit NeoAir från Thermarest. Vad kan man då säga om denna uppjazzade luftmadrass? Är den lika bra som den påstår sig vara och är den värd pengarna?
Av Jörgen Johansson

Vad är speciellt med NeoAir?
NeoAir är alltså en luftmadrass. Det vill säga ett hölje som fylls med luft, utan något expanderande skumgummi emellan. Luftmadrasserna har en stor nackdel jämfört med cellplastunderlagen och självuppblåsarna; konvektion. Konvektion i luftrummet inuti madrassen innebär att varm luft nära kroppen rör på sig inne i madrassen och ersätts av kall luft som kommer från den marknära delen av den inneslutna luften. Detta innebär att man kyls ned när luft som kroppen värmt upp kontinuerligt ersätts med luft som kylts av vid kontakten med marken.



Mellanväggarna som minskar luftrörelserna Foto: Backpackinglight.com


Att luft isolerar är alltså en sanning med modifikationer. Stillastående luft isolerar, men för att luften verkligen skall vara stillstående behöver man låsa in den i mindre utrymmen, vare sig det är liggunderlag, sovsäckar eller andra isolerande plagg. Ett exempel på små luftfylda celelr är cellplastunderlagen (engelskans 'closed cell foam' visar vad det handlar om). Cellplastunderlagen ger som regel bäst isolering i förhållande till sin vikt av alla liggunderlag. Det finns dock cellplastunderlag av väldigt dålig kvalitet, som pressas ihop och isolerar sämre, samt lätt går sönder. Bästa materialet för cellplastunderlag brukar man anse Evazote vara.

I de så kallade självuppblåsarna (exempelvis Thermarest Prolite) pressar man ut luften när man inte använder madrassen. Innanför ytterhöljet på madrassen finns ett spänstigt skumgummi med öppna celler som expanderar när man öppnar ventilen och släpper in luft. För fullt tryck behöver man oftast blåsa in lite extra luft på slutet. Själv finner jag att jag sover skönast på självuppblåsarna om jag blåser upp dem så hårt jag kan. Sedan stänger man ventilen och har därmed låst in luften, som sedan hålls stillastående i de små cellerna i skumgummit. Självuppblåsarna är tyngre än cellplastunderlag av motsvarande storlek och isoleringsförmåga, men är tjockare, mjukare och därmed skönare att sova på.





Ett tunt cellplastunderlag är viktig del av min packning.

Sedan har vi de "luftmadrasser" som kanske varken är luftmadrasser eller särskilt självuppblåsande. Detta är stora, voluminösa underlag där man istället för självexpanderande skumgummi använt dun eller syntetvadd inuti. Detta för att skapa celler med stillastående luft. Dessa liggunderlag är mycket mjuka att ligga på, och isolerar väl, men är den tyngsta varianten av liggunderlag för friluftsbruk.

Om vi nu återgår till den rena luftmadrassen av klassiskt snitt så har den dock en stor fördel; den är mjuk och skön att sova på. Vad Thermarest har skapat med NeoAir är en luftmadrass som har ett intrikat, men lätt system av mellanväggar inuti. Dessa minskar alltså luftrörelserna och därmed förbättras isoleringsförmågan. Man har också genomgående använt extremt lätta vävar i NeoAir, vilket sammantaget innebär en enastående låg vikt i förhållande till tjocklek och isoleringsförmåga.



Bäst komfort får jag om jag inte pumpar upp NeoAir mer än så här.

Mitt eget speciella sätt att använda liggunderlag
Jag söker sovkomfort och låg vikt. Dessutom vill jag under vandringen vid alla raster kunna ha ett underlag att sitta på, som skall täcka kroppen från hälarna till axlarna. Min favoritposition är att sitta lutad mot ett träd eller en sten med skorna av och benen utsträckta. Gärna med lite vatten puttrande på köket bredvid mig. Att använda små sittunderlag eller hopvikta regnkläder ger inte min kropp den vila jag vill ha. I början på en rast vill jag gärna sträcka ut mig, slappna av i varje muskel, tömma hjärnan och bara vara.

Under årens lopp har jag utvecklat följande sovkombination som fungerar bra för mig: Ett kort, lätt och självuppblåsande liggunderlag ger mig något mjukt att ligga på när jag sover. Det räcker om jag har något mjukt under höfter och axlar för att det skall kännas skönt. Jag behöver inte ligga mjukare med benen än vad ett cellplastunderlag ger mig. Kortast möjliga självuppblåsare alltså, vilket tills nu har varit BPL Torsolite.


Ett långt, tunt cellplastunderlag ger mig sedan skydd mot kyla och väta såväl under rasterna som när jag sover. Cellplastdelen ger tillräcklig värme och tillräckligt mjuk under ben och fötter. Dessutom ligger den under självuppblåsaren vilket adderar isolering till denna och dessutom skyddar den bättre mot spetsiga föremål.

Detta är alltså mina behov, och de förutsättningar under vilka jag har testat NeoAir. Om dina förutsättningar är annorlunda så kanske du kommer, eller har kommit, till andra slutsatser. En viktig variabel kan då vara hur man sover. Jag tillhör den halva av mänskligheten som sover på sida vilket bidrar till mitt behov av att höftbenet och axlarna skall vila någorlunda mjukt.


Mina intryck av NeoAir
Den NeoAir jag har testat är Small-varianten. 120 cm långt och 50 cm brett. Den väger på min brevvåg 260 gram, vilket gör den 26 gram lättare än mitt gamla Torsolite. Jag har använt den här madrassen under den gångna säsongen i kombination med ett 150 cm långt Evazote-underlag på 5 mm från MEC. Det har varit turer i svensk skogsmark, vandring och packrafting i svenska fjällen samt vandring och packrafting i Klippiga Bergen (Yellowstone med omnejd). Än så länge inga vinterturer, men det kommer.


NeoAir är bekvämt att sitta på i en packraft.

Först och främst och viktigast för mig: Sovkomforten som NeoAir ger är överlägsen allt annat jag någonsin legat på ute i markerna. Jag har aldrig någonsin sovit så gott som på den här madrassen med en uppblåst påse från bag-in-box-vin som kudde inuti sovsäckshuvan.

För att få denna komfort blåser jag dock inte upp NeoAir mer än nödvändigt. Detta innebär att jag inte skall ha markkänning med höftbenet när jag ligger på sidan. Någon halv till en centimeter mellan mig och marken känns lagom. Detta skall då jämföras med det jag beskrev ovan; med en självuppblåsare sover jag bäst om det är så hårt och tjockt det kan bli.

NeoAir isolerar inte lika bra när det är måttligt uppblåst som när det är maximalt uppblåst. Enligt tester från Backpackinglight.com har NeoAir ett R-värde på ungefär 2,5 när det är lätt uppblåst och 3,0 när det är maxat. Detta skall då jämföras med Torsolite som är betydligt tunnare (2,5 cm) och ändå har ett R-värde på 3,5.

Men eftersom jag hela tiden har ett cellplastunderlag mellan NeoAir och marken så har jag inte haft några som helst problem med kyla underifrån. Personer som använt enbart NeoAir vid frost menar annars att det då känns svalare än till exempel självuppblåsare som Prolite Plus(med R-värde 3,8). Jag kommer använda NeoAir på samma sätt till vintern, men då ovanpå ett ruskigt prisvärt 14 mm Evazote Goodpad från Getout.

Egentligen är varianten Small onödigt långt för mina behov, eftersom inte ens jag har 120 cm mellan höfter och axlar, men å andra sidan var Torsoliten i kortaste laget för mina 191 cm. Och jag misstänker att Thermarest inte lär göra någon kortare variant. Kanske kommer detta så småningom från andra tillverkare, till exempel BPL. Men det spelar inte så stor roll, 260 gram med denna komfort är ändå oslagbart för närvarande och sannolikt är det svårt att minska detta med mer än 50-100 gram om man kortar det. När prylarna blir så här lätta så har man ju ett avtagande mervärde på fortsatta viktminskningar.

Det har varit en del invändningar mot prassligheten i tyget på NeoAir. Själv har jag inte störts av detta alls som solosovare. Nu har jag inte delat tält med någon som själv använt NeoAir eller som har hört mitt prasslande, vare sig till höger eller vänster, så jag vet inte hur störande en granne på Neo kan vara.

Backpackinglight.com har ett intressant test av NeoAir som kan rekommenderas för läsning. Deras främsta invändning är att underlaget är för smalt när man ligger på rygg. Armbågarna hamnar utanför isoleringen, och man upplever att det är väldigt lätt att rulla av madrassen. Själv har jag inte upplevt några större problem med detta. Kanske beror det på att jag är smal och sover på sidan. Det är naturligtvis så att armbågarna lätt hamnar utanför när jag ligger på rygg, men detta gäller alla 50 cm breda liggunderlag och jag tycker inte NeoAir är sämre än andra.

Vad gäller stryktålighet så har jag ännu inte punkterat mitt underlag. Känslan det tunna tyget ger är annars att detta lätt kan inträffa, men som vanligt tvingas jag konstatera att tunna kvalitetsvävar är betydligt starkare än man intuitivt tror. Jag använde även NeoAir som sittunderlag i min packraft under turen mellan Abisko och Nikkluokta utan problem. Jag pumpade det lite hårdare än vid sömn, men inte hårdare än att det gick att vika upp en ryggdel.

Vid min vandring samt efterföljande packraftingkurs i Yellowstone-området var jag en natt orolig för punktering. Detta var på en plats med väldigt torr och vass vegetation som trängde igenom även mitt cellplastunderlag. Jag rensade liggytan så gott det gick (det var mörkt) innan jag slog upp mitt Gossamer Gear The One, lade mina byxor ovanpå golvet, sedan cellplastunderlaget och till sist NeoAir. Jag sov gott hela natten utan punktering.

Min slutsats än så länge är att punkteringsrisken är ganska liten i våra blöta och mjuka svenska marker, men att man naturligtvis måste vara lite försiktig med underlaget man lägger det på. Men detta är inget som man inte klarar med normal lägerdisciplin. Vem vill sova på något vass och hårt?

Sammanfattning
Låg vikt, hög komfort, god isoleringsförmåga; vad kan lättpackaren mer begära? Tja, inte mycket.

Min summering hittills är att ge NeoAir 5 poäng av 5 möjliga. Det finns bara en baksida som jag upptäckt än så länge; priset. Det här underlaget kostar i svenska webbshopar drygt 1100 SEK och ytterligare någon hundring eller två i en IRL-butik. Men uppenbarligen har NeoAir trots detta sålt bra. När jag kollade med importören i våras så ville de inte låna ut något NeoAir till mig för testning, eftersom det "säljer bra ändå". Vad jag gjorde var då att checka ett antal engelska webbshoppar, där jag efter ett tag hittade både ett NeoAir Small och ett Terra Nova Laser Photon till bra priser. Mitt NeoAir kostade därmed 800 SEK plus en del av frakten, vilket känns betydligt mer överkomligt än när man hamnar över 1000 SEK.

Jag ångrar inte det här köpet.

Diskutera här på Utsidan

Etiketter:

2009-11-26   3 kommentarer

ULA Ohm - den perfekta kompromissen?

Prylintryck Vi har tidigare skrivit om ULA Ohm och nu har jag också använt den en del. Jag vet att en del vandrare skyggar inför tanken på en lätt, ramlös säck, som min favorit de senaste åren, Golite Jam2. Då kanske ULA Ohm, till samma vikt, men med sin kolfiberbygel till ram är den perfekta kompromissen. Eller?
Av Jörgen Johansson

Beskrivning
Min Ohm väger 650 gram i storlek L och rymmer närmare 60 liter. Den är enligt tillverkaren avsedd för packvikter under 15 kg. För den som klarar ”3 kilo för de 3 stora” kan detta innebära en veckotur eller mer. För andra kanske det betyder 2–3 dagars tur. För den som går mellan stugor finns det enligt min mening inte behov av någon större säck om man inte har väldigt mycket extrautrustning som fiskeprylar, kameror eller klätterutrustning.



ULA Ohm har ett antal tillvalsmöjligheter, själv valde jag en spartansk variant med enbart några blixtlåsförsedda fickor på avbärarbältet som extra utrustning.

Förutom de två ytterfickorna längst ned på sidorna finns även en mycket rymlig nätytterficka baktill. Ryggsäcken saknar liksom de flesta säckar i den här viktklassen lock, utan har ett snörlås och sedan rullar man ihop det som eventuellt blir över och spänner en rem över. Ohm har dubbla isyxefästen, vilket inte direkt är något jag någonsin använder, men de går bra att använda för att hålla mitt cellplastunderlag på plats.

Höftbältet är lätt vadderat liksom axelremmarna. Överhuvudtaget ger själva bärssystemet inklusive packstramarna intryck av att höra till en klart tyngre ryggsäck. Det hela är betydligt kraftigare än på min Golite Jam2, men frågan är om det därmed också är bekvämare att bära med? Dyneematyget känns också igen från Jam2 och har där visat sig enastående stryktåligt i förhållande till sin vikt. Men det är enbart de grönrutiga partierna som är Dyneema på Ohm. Resten är gjord av tunnare ripstopnylon, och det är på detta sätt man klarat att hålla vikten trots kraftigare bärsystem och ram.
Ula Ohm laddad med packraft och paddlar, med Vistasvagge i bakgrunden.

Liksom andra lätta säckar finns ULA Ohm i olika storlekar: M och L för rygglängd samt M och L för midjebältet. Enligt anvisningarna på siten var jag Large på bägge ställena, men har vissa dubier när det gäller bältet. Mer om detta senare.

Ohm anges rymma 57 liter, fördelat på sidofickor, backficka, krage vid locket samt huvudutrymme. För mig är kragen och huvudutrymmet samma sak och skall då tillsammans landa på drygt 40 liter. Ytterfickorna svarar sedan för resten av volymen. Det här gör det svårt att "på distans" (Ohm köper man på postorder direkt från tillverkaren i USA) bedöma hur stor den egentligen är.

På väg upp ur värmen i Kårsavagge.

De 57 litrarna är då när kompressionssnörena på sidan är maximalt slappa. Vid mindre voluminös packning komprimerar man säcken och får då en långsmal historia som hjälper till att hålla prylarna, och därmed tyngdpunkten, i ryggsäcken så nära bärarens rygg som möjligt.

Lätta ryggsäckar utan ram, som Jam 2, kräver en viss kunskap och disciplin vid packandet. Det betyder att man inte bara kan hiva ned prylarna i hålet upptill och sedan stänga det hela. Man måste packa på ett sådant sätt att man skapar en slags virtuell ram av själva packningen. Detta lär man sig lätt, men där är trots allt något man måste lära sig och alltid tänka på.

Detta sätt att packa fungerar bara med ganska lätta laster, men möjliggör alltså användandet av en riktigt lätt ryggsäck. För min personliga del har jag inga problem att lasta mer än de 9-10 kg som anges som riktmärke för t ex Golite Jam2. En normal veckotur med mat för kanske 6-7 dagar fyller Jam2 helt och ger normalt en packvikt på 12-13 kg där drygt 6 kg är utrustning och drygt 6 kg är mat. Till detta fungerar Jam2 suveränt.

Den här sommaren skulle jag dock också få plats med en packraft, en flytväst och en paddel i ryggsäcken. Detta adderar runt 4 kg vikt och en hel del volym. De volymerna visste jag att Jam2 inte skulle rymma och därför blev det en Ohm istället.

För en film som visar Oms olika delar klicka här.

Bedömning
Jag var ute efter en säck som var större än Jam2 och klarade större vikt på grund min planerade packrafting-tur. Men det är ju ofta lite oklart hur stor en säck är utifrån uppgifter om volym där ytterfickor ibland ingår och ibland inte. Så jag var orolig för att Ohm kanske inte skulle vara större än Jam2 när det kom till kritan.
Ula Ohm är enkel att spänna fast i fören på en packraft.

Om ryggsäcken blir sprängfylld i början av turen så har man ju alltid möjligheten att ha en separat packpåse utanpå inledningsvis. Men att addera detta till en ramlös säck var jag också tveksam till. Jag var rädd att den "virtuella" ram man till dessa skapar med själva packningen skulle kollapsa. Därför kändes ramen till Ohm också intressant.

Till slut gick det inte att vara vankelmodig längre, jag chansade, köpte säcken och blev inte besviken. Jag upplever Ohms huvudutrymme som längre och djupare, men smalare än Jam 2. Den svalde all min utrustning inklusive en Alpacka Llama med flytväst och pumppåse, samt en veckas mat. Då var den full.

Bäregenskaperna upplevde jag som bra. Inte påtagligt bättre än för Jam2, men eftersom packningen var 3-4 kg tyngre (runt 16 kg när turen startade) än vad jag haft på Jam2, så är ju jämförelsen inte helt korrekt. Jag stoppade sovsäcken i sin drybag längst ned och ställde sedan packraft-limpan längs ryggen i mitten av säcken. Mat och övriga prylar packades runt packraften och högst upp hamnade sedan påsen med extra kläder. I den utmärkta meshfickan baktill stoppade jag ned tältet (Terra Nova Laser Photon utan påse) samt regnkläder och Goretex-sockar.

Jag tycker den här typen av dränerande "ytterfickor" är perfekta för fuktvåta tält/tarps och annat som kan vara blött och som man gärna vill ha snabbt tillgängligt. Jag använder fickan på Jam2 på samma sätt och har bränt ett dräneringshål med lödkolv i nederdelen av denna.
Spänner man fast ryggsäcken lite smart kan man direkt axla den, och raften, för kortare portager.

Som tillval till ULA Ohm hade jag valt två stycken lösa bältesfickor. De var stora och rejäla och i den ena hade jag orienteringsutrustningen (karta, kompass, GPS) och i den andra kemikalier (myggmedel, solskydd) och vantar. På ena axelremmen fäste jag en lös ficka från Gossamer Gear där solglasögonen fick bo.

De låga sidofickorna på varje sida innehöll kåsa och godispåse, respektive kamera i bubbelplastpåse. De är väl placerade och utformade, lättare att nå medan man bär ryggsäcken än motsvarande fickor på Ohm.

Summa summarum så är jag nöjd med min Ohm och kommer säkert att använda den för alla packraftingturer de närmaste åren. Har jag inte packraft kommer jag att använda Jam2. Men detta innebär inte att Ohm saknar svagheter.

Nedre spetsen på nätfickan baktill slits lätt. Borde förstärkas.

Jag gillar som sagt verkligen den bakre meshfickan, men det dröjde inte många dagar innan den nedre spetsen på denna började visa slitatage. Inget som inte skulle gå att laga med lite silvertejp om det blir hål, men något som tillverkaren borde designa bort i kommande modeller. Förslagsvis genom att låta de nedre 5-10 centimetrarna av meshfickan förstärkas med Dyneema, på samma sätt som man förstärkt andra slitpunkter på Ohm.

Ett utmärkt tillval var de närmast triangulära bältesfickorna.

De triangulära bältesfickor jag hade som tillval fästs på tre punkter. Två punkter vid midjebältet och en tredje fästpunkt från bakre-nedre hörnet till botten på själva den stora ryggsäcken. De senare fästena har slitits sönder på båda bältesfickorna. I ena fallet så lossnade den snörögla som utgör fästpunkten i själva bältesfickan. I det andra fallet så slets fästpunkten, med öljett och allt loss ur själva storsäcken.

Här syns hur nedre fästpunkten på bältesfickan ryckts ur botten på ryggsäcken. Öljetten satt i det stora facket, med en knut på insidan. Snörlåset går genom en snörögla på bältesfickan.

Som tur är påverkar egentligen dessa fästpunkter inte användningen av bältesfickorna nämnvärt. Tack vare tyngdlagen hänger de som de skall ändå, vid användning. Däremot ramlar de runt en smula när man haft av säcken och tar på den igen, men detta är ett minmalt problem. Jag hade faktiskt klarat mig utan den tredje fästpunkten. Men likväl är det naturligtvis en svaghet i tillverkning och konstruktion.


På andra sidan har istället snöröglan ryckts sönder, medan öljetten sitter kvar i botten på storsäcken.

Bältesfickans funktion störs inte nämnvärt av de här missarna, den är stadigt förankrad i bälte respekive axelrem. Möjligen kan den i vissa lägen hänga och slänga lite, men det var inget jag besvärades av.

Jag gillar inte heller kompressionssnörningen vid sidorna av storsäcken. Denna funktion tycker jag att kompressionsremmarna på Jam2 klarar mycket bättre. Snörena fixeras i teorin av snörlås längst upp på säcken. Vid kompression (förslagsvis innan man börjar packa säcken) drar man alltså större eller mindre bitar av snöret genom snörlåset och minskar därmed volymen i storsäcken. Friktionen i snörlås har dock sina begränsningar och när man skumpar fram med packningen en hel dag så kryper snöret ut genom snörlåset. Detta löser man enkelt genom att slå en knut på snöret som hindrar snöret från att passera genom snörlåset, men det är likväl en konstruktionsmiss enligt min uppfattning.

Värre är egentligen gravitationens distorsion (fina ord, känner mig riktigt nöjd...) av den här kompressionssnörningen. Vad jag menar med detta är att när innehållet i ryggsäcken dras nedåt under vandringen så tenderar kompressionssnörningen bukta ut längst ned i ryggsäcken och smalna av ytterligare i den övre delen av ryggsäcken. Detta gäller även när snörningen är helt fixerad med knutar och inte kan krypa genom snörlåsen. Summan av detta är alltså att även om man börjar dagen med en kompression där de hopsnörda sidorna löper parallellt, så antar de under dagens lopp en päronform. Ryggsäcken buktar/töjs ut i nederändan, vilket påverkar bäregenskaperna negativt och för oss i riktning mot 19-50-talets päronryggsäckar.

Här ser man tendensen till att snörningen deformeras och låter ryggsäcken svälla ut nedtill.

Inte heller detta är något allvarligt fel som gör ryggsäcken oanvändbar, men det är en sämre lösning än kompressionsremmarna på Jam2 som sitter benhårt, och där man kan dra åt den nedre hårdare än den högre remmen innan man fyller utrymmet och räkna med att överdelen av ryggsäcken förblir vidare än nederdelen.

Den tredje invändningen jag har mot Ohm gäller avbärarbältet. Man kan välja medium eller large på detta när man beställer säcken. Eftersom jag är lång och smal höll jag det inte för otroligt att jag skulle behöva en säck/ram som var large och ett bälte som var medium. När jag följde anvisningarna på ULAs hemsida visade det sig dock att jag inte var så smal som jag trodde, utan med god marginal var kvalificerad för midjebälte large (mer än 84 centimeter).

Inledningsvis kändes det som om bältet var lagom mycket för stort, men efter ett tag så drog jag det i botten när jag skulle bära packningen. Och skulle önska att det fanns ytterligare någon centimeter att komprimera avbärarbältet med ibland, för att få maximal överföring av tyngden till höfterna. Inte heller detta är något stort problem, avbärarbältet fungerar i huvudsak bra, för det mesta. Men det kunde vara ännu bättre.

Avbärarbältet på Ohm, liksom bärremmar och bärsystem, är mer vadderad än på Jam2, men jag tycker personligen inte att detta tillför ett skvatt. Jag är fortfarande otroligt imponerad av att Jam2 bältet, som inte är vadderat alls utan bara en triangulär tygbit, fungerar så bra som det gör. Men min Jam2 har några år på nacken och de senaste årens modeller har vaddering. Så antingen är mina höfter speciella och jag tillhör en minoritet, eller så tror ingen att enbart en tygbit fungerar tillräckligt bra och att "marknaden" därför kräver åtminstone lite vaddering på höftbältet.

Sammanfattningsvis så kan jag verkligen rekommendera Ohm för den som söker en lätt säck med en lätt ram, som utan problem klarar vikter på 15-16 kg (jag skulle inte vara rädd för ytterligare några kilon i den, men har inte provat). För vikter på upptill 12-13 kg där hela packningen får plats i ryggsäcken utan lösa packpåsar utanpå tycker jag emellertid fortfarande att Jam2 är överlägsen. Men det är absolut så att Ohm är ett utmärkt alternativ för packningar även i denna viktklass, kanske framförallt för personer som är ovana vid och känner obehag inför tanken att använda en helt ramlös ryggsäck.

Att ULA Ohm, med en vikt på 645 gram och en kostnad på 130 USD (ca 900 SEK) plus frakt på32 USD (har ännu inte efter drygt två månader sett till någon moms eller tull) är ett bra köp tvekar jag inte om. Ohm understryker bara det faktum att man inte behöver tunga ryggsäckar för tunga laster. Tester de senaste åren (se min bok Lättare packning från A till Ö) visar att för packvikter upp till 25 kilo klarar man sig med ryggsäckar som väger mindre än 1,8 kilo. ULA Ohm antyder att den utvecklingen bara börjat. Om något år eller två gissar jag att det finns ryggsäckar på runt 1 kilo som klarar vikter i 20-25 kilosklassen. Inte för att jag har några planer på att bära så tungt, men för de som har tung extrautrustning i form av kameror, klätterprylar och glaciärutrustning kan detta vara bra att veta.

Diskutera på Utsidan här
Titta på ULA Equipments hemsida här

Etiketter:

2009-09-25   6 kommentarer

The One - intryck efter en långtur

Prylintryck Jag tog The One med som skydd på sommarens långvandring mellan Hemavan och Anjan. Cirka 20 nätter har givit blandade intryck.
Av Jörgen Johansson

Beskrivning
The One är ett tresäsongerstält, utvecklat av Glen Van Peski, en av den ultralätta rörelsens främsta företrädare i USA. Målet var ett rymligt enmanstält för en lång person som skulle väga mindre än 1 skålpund (454 g). Detta lyckades inte riktigt, mitt tält väger 485 gram.

The One är ändå ett mycket lätt tarptält som består av ett tak som via myggnät är förbundet med ett golv. Material i golv och tak är en mycket lätt (34 g/kvm) silikoniserad spinnakerväv. Vissa förstärkningar är av kraftigare väv. Tältet är ett slags osymmetriskt ryggåstält med två stänger, där den bakre lutar kraftigt och har som främsta uppgift att hålla takväven på plats och stabilisera konstruktionen. Den senare stången är det som främst skiljer The One från liknande tarptält som SixMoonDesigns Lunar Solo.
Användning
Jag har använt The One under en 3,5 veckor lång vandring från Hemavan till Anjan sommaren 2008. Vädret var som det brukar i de svenska sommarfjällen, ömsom sol och ömsom regn. Det enda jag inte råkade ut för var någon natt med riktigt hård vind. En gissning (jag hade ingen vindmätare) är att det inte någon natt blåste hårdare än 12-15 m/s.



The One är ett mycket behagligt tält att bo i. Så länge det inte regnar eller verkar börja regna har jag absiden upprullad och myggdörren stängd. Det känns då som att ligga i ett vindskydd, man kommer nära naturen. Som regel lagade jag både kvällsmat och frukost i tältet, med gasköket utanför "dörren" och mer eller mindre nedkrupen i sovsäcken, beroende på temperaturerna. Varma kvällar med måttligt insektstryck åt jag utanför tältet.

Golvytan är lite triangular längs den inre långsidan och som regel förvarade jag all mat och utrustning utspridd längs den väggen, med den tomma ryggsäcken under fotändan av sovsäcken. Det innebär alltså att om man har få och lätta saker, som jag, så behöver man egentligen inte absiden som lagerutrymme. Den lilla golvytan gör det lätt att hitta tältplatser och sitthöjden är helt OK även för en lång person (jag är 191 cm, ungefär som Glen Van Peski), även om man slår i taket ibland.



Bedömning
Jag är i huvudsak nöjd med The One, men har en del invändningar. När det gäller vissa lösningar så känns tältet inte riktigt "färdigt". Det känns en smula som ett hemmabygge, vilket är helt OK om det är ett hemmabygge, fråga mig som sytt flera "tält" själv. Men vissa lösningar kräver bättre finish om det hela skall säljas kommersiellt, enligt min mening. Andra med mig har invänt att tältet är lite svårt att få riktigt tight uppspänt. Det slappar lite här och var trots mycken eftersträckning. Sedan tycker jag också att den extra tältstången i bakänden av tältet behöver lite mer omtanke.

Denna extra tältstång ökar utrymmet i tältet högst betydligt och stabiliserar även baksidan av tältet i hård vind genom att minska den sammanlagda tygyta som vinden kan få fäste i. Jag tycker detta är en mycket smart lösning och man får en känsla av att den rimligtvis borde öka stabilitet och vindtålighet. Men än så länge är själva utförandet inte riktigt i nivå med tanken.

Här ser man i nedre, högra hörnet hur den ganska måttliga vinden pressar in tyget. Detta var en av de blåsigare lägerplatserna och tältet hade inga problem att hantera vinden.

Den öljettförsedda rem med finurlig snörkoppling som avsedd att fästa runt den bakre vandringsstavens handtag nere vid marken, fungerade dåligt för min vandringsstav. Min stav (Axess 50 med handledsrem) har ett rakt och enkelt handtag av neopren med en plastavslutning. Jag föredrar denna lösning eftersom den ger störst möjligheter för mig att variera greppen om staven medan jag vandrar. Men den föga konturerade och hala plastknoppen på min stav gled lätt ur den öljettförsedda syntetremslösning som var standard på The One. Och därmed försvann också det stöd staven ger åt hela tältkonstruktionen. För den som har vandringsstavar med handtag som är ordentligt "svullna" både över och under handen är detta förmodligen inget problem.

Jag ersatte denna öljettförsedda syntetrem med en bit skinn, som tack vare sin bättre friktion klarade att hålla stavhandtaget på plats någorlunda. Någorlunda men inte riktigt bra. Dessutom tyckte jag att de elastiska snoddar med snörlås som är till för att hålla den bakre tältstången fixerad vid tältväven, mellan spets och handtag, var lite bängliga att hantera och gav ett hemmagjort intryck. Men detta handlar mest om finish och inte så mycket om funktion.

En annan modifiering jag gjorde omedelbart var att ersätta de färdiga, dåligt knutna, linkonstruktionerna i varje hörn med egna linor. Detta gav en helt annan sträckning på både ytter- och innertält och maximerade avståndet mellan tältbotten och väggar så att ventilationen genom myggväven där kunde fungera optimalt.


Här syns de orangefärgade orginallinorna i hörnen. De var färdigknutna till fixerade längder som gav ett dåligt sträck åt tältbotten och tälttak.


Jag ersatte de korta färdigknutna linorna med en riktigt lång sådan, som från tältbotten gick runt tältpinnen och sedan tillbaka till taket. Men en friktionsknut kunde jag sedan sträcka och korta eller förlänga dessa linor så att det vid vacker väder blev bra sträck och bra ventilation. Vid däligt väder spände jag ned taket direkt mot marken med pinnen nära.

Mina allvarligaste dubier när det gäller The One handlar om regn- och vindtålighet. Som redan påpekats utsattes tältet inte för några hårdare vindar under min tur, vilket jag var ganska tacksam för. Min känsla är alltså att det kanske inte är riktigt stormvärdigt. Jag har samma känsla när det gäller Tarptent Contrail, men inte heller det har jag upplevt i riktigt hård vind.

Min egen erfarenhet är att jag sällan råkar ut för riktigt hårda vindar (över 15-20 m/s). Det är möjligt att jag haft tur under mina decennier i fjällen, men det är naturligtvis också så att om man råkar ut för hård vind (vilket ju statistiskt sett lika gärna inträffa den första som den hundrade natten) så vill man kunna känna sig säker. Så sammanfattningsvis så är det kanske så att om man är en trygghetssökare som vill kunna lita på sitt tält till 100% i alla (även de mest otroliga) väder, då skall man undvika de här lättaste tarptälten.

Själv har jag inga problem med några procents osäkerhet och vet att i värsta fall får jag packa ihop min utrustning mitt i natten och gå någon annanstans. Än så länge har detta bara inträffat en natt, och då inte för att tältet (inte The One) gick sönder utan för att det var omöjligt att sova med den flaxande tältduken

När det gäller regn har jag mer praktisk erfarenhet av The One och där kan jag bara konstatera att vid riktigt hårt regn så slog det igenom väven i mitt tält. Detta hände inte under en "normalt" regnig och blåsig natt, sådana klarade tältet utan problem. Men en av de sista dagarna på vandringen, i Rutsdalen, råkade jag till och från under eftermiddagen ut för riktigt hårda skurar som dumpades på mig av våra vänner på andra sidan Kölen.

När det började bli kaffedags och mitt paraply behamrades i hårdaste laget av en sådan skur beslöt jag att slå upp tältet och krypa in för att koka kaffe. Detta gick alldeles utmärkt, men efter en stund började jag misstänka att det läckte in genom den väv som av vind och regn pressades mot min rygg, tack och lov klädd i en värmande termojacka. Tältet var ganska slarvigt uppsatt eftersom jag bara ville ha tak över huvudet i 20 minuter eller så, och både jag och min utrustning var givetvis blöta när jag kröp in i tältet, så det var inte helt lätt att avgöra var vattnet kom ifrån.

Efter hemkomsten gjorde jag ett test i trädgården och det visade sig då att en trädgårdslang med måttligt sprutt från några decimeters håll gav en fin regndimma inne i tältet. Detta bekräftades också av kontakter med Glen Van Peski. Man har tydligen haft problem med silikoniseringen av den här första säsongens tält, men åtgärdat detta till 2009 hävdar Glen.

Vad jag själv kommer att göra inför nästa säsong är att impregnera om mitt tält med lacknafta och silikon (se länkar här på Fjäderlätt till Jim Woods hemsida för instruktioner om tältbottenväv). Efter detta är jag övertygad om att tältet håller tätt och att vikten inte ökar mer än 10-20 gram.


Efter kontakter med Glen Van Peski så har jag fått veta att flera av mina negativa intryck åtgärdats för 2009 års version av The One. Hit hör bättre beläggning så att väven inte skall läcka. Likaså har man åtgärdat linorna i tälthörnen till ett mellanting mellan det ursprungliga och min lösning. Tältet skall också vara tightare tillskuret för bättre "sträck" och de ganska dåligt knutna linorna fixade. Vad som inte åtgärdats, på grund av tidsbrist, är det slinkiga fästet för handtaget på den bakre, lutande, tältstången.

Sammanfattningsvis tyckte jag The One var ett mycket trivsamt tält att bo i och det fungerade väl under min vandring. Det är inget bombsäkert tält för höga höjder och hårda vindar, istället har man prioriterat låg vikt och komfort. Detta gör det till ett lysande tält för turer i mer skyddad terräng med högt insektstryck. Under förutsättning att väven numera är ordentligt vattentät så är The One är ett tält som jag gärna rekommenderar till den som kan leva med de begränsningar som angivits.

Diskutera The One på Utsidan

Gossamer Geas hemsida

Etiketter:

2009-02-15   2 kommentarer

Hemavan till Anjan - erfarenheter av utrustning

Prylintryck Min sommarvandring från Hemavan till Anjan har beskrivits i ett antal andra artiklar, både upplevelser längs vägen och vilken utrustning jag hade. Här redovisas tankar om en del utrustning jag använde. Det finns inte utrymme för att kommentera samtliga erfarenheter av samtliga prylar, det gör jag i min nya bok som kommer 2009, med titeln "Lättare packning från A till Ö och som är uppbyggd runt min packlista från den här vandringen.
Av Jörgen Johansson
Eftersom de viktmässigt viktigaste prylarna i packningen är de tre stora, och den som får ned vikten på dessa till tre kilo (se artiklar om 3 för 3) har lagt grunden till en härligt lätt packning så börjar vi med dessa. Överhuvudtaget så kommer mina kommentarer att koncentreras på de tyngre prylarna.

Ryggsäck
Min ryggsäck på vandringen var den nuvarande favoriten Golite Jam2 med sina drygt 600 gram. Den var precis lagom stor för att vara helt fylld när jag hade mat för åtta dagar på den längsta vandringsetappen, mellan Gäddede och Anjan. När jag var nere i mat för en dag eller så, var den ordentligt sladdrig, men med kompressionsremmarna nästan maximalt åtdragna fick jag ändå en packning som låg nära ryggen och var bekväm att bära.
Ryggsäcken med mat för 5-6 dagar

Min Jam2 är från 2007 och storleken Large rymmer ca 52 liter, vilket alltså är lagom för en veckotur med min packning. Jag tycker den här säcken är en perfekt kompromiss mellan vikt och slitstyrka. Trots ganska flitig användning visar den inga tecken på slitage. Den enda modifieringen jag gjort på den är att med en lödpenna ha bränt ett litet hål längst ned på ytterfickan. Eftersom jag förvarar det ibland blöta tältet där så vill jag gärna att vatten från detta skall kunna dräneras.

Sovsäck
Som sovsäck använde jag en Marmot Hydrogen på 685 gram i den långa varianten. Årsmodellen är 2006. Jag tycker detta är en perfekt säck för sommarfjällen om man som jag är lite frusen. Den anges klara -1 grader. Jag hade inte frost någon natt under de tre veckor vandringen varade, det kallaste var väl några plusgrader. När det var lite kyligt så sov jag i min termojacka med huva samt långkalsonger, byxor, tjocksockar och vantar. Den som är lite hetblodigare än jag klarar sig förmodligen med en något lättare sovsäck och utan förstärkningsplagg.

Sovsäcken torkas under en solig lunchrast i Grubbdalen

Eftersom min hemsydda quilt väger 600 gram känns viktskillnaden så liten att jag den här gången valde sovsäcken eftersom den har bättre komfort och är varmare när temperaturen kryper närmare nollan. När det är varmare nätter tycker jag att quilten är bekvämare.

Liggunderlag

Under sovsäcken fanns två liggunderlag; ett MEC Evazote cellplast (166 g) och ett självuppblåsande Torsolite (286 g). Självuppblåsaren är mest för komforten, det tunna cellplastunderlaget ger som regel fullgod isolering. Tyvärr finns MEC enbart i längden 150 cm, jag hade föredragit 180 cm. Men det var inga större problem att antingen låta Torsolite sticka utan för vid huvudänden eller lägga den tomma ryggsäcken vid fotändan och på detta sätt ha hela kroppen isolerad mot marken.

Det gula MEC Evazote 150 cm sitter jag på vid varje längre rast.

Jag är nöjd med funktionen hos båda underlagen, där MEC har fördelen att vara betydligt slitstarkare än Jysk-underlagen. Jysk är dock längre och billigare vilket gör det till ett utmärkt alternativ som jag använt i många år.

Tält
Mitt tält var Gossamer Gear The One, ett av världens absolut lättaste tält vid tidpunkten för min vandring. Mitt exemplar vägde 480 gram och mina vandringstavar tjänstgjorde som tältstänger.

Gossamer Gear The One var perfekt en het, myggrik kväll i Borgafjällen.

En separat redogörelse för mina erfarenheter av The One kommer. Jag är i stort sett nöjd, men upplever att tältet hade en del brister. Till exempel är var det svårt att få en bra sträck på väven och jag gjorde en del modifieringar av snörena till tältpinnarna. Jag upplever också att man behöver vara mer försiktig med valet av tältplats, med tanke på vindexponering, än för andra tält jag använt, inklusive mina hemsydda tarptält. Vid ett tillfälle läckte det också in vatten genom väven, en svaghet i silikonbeläggningen som enligt uppgift från Glen Van Peski nu är åtgärdat i senare upplagor av tältet.

På plussidan är att The One är väldigt enkelt att sätta upp och mycket enkelt att bo i och laga mat i. De flesta nätterna sov jag med absiden helt tillbakarullad och endast myggnätet mellan mig och fjällvärlden. Nästan som att ligga under bar himmel.

Skodon
Mitt system med lätta skor redovisas i den här artikeln. Som vanligt (trodde jag) använde jag ett par Salomon Tech Amphibian. Vid hemkomsten visade det sig via en diskussion här på Utsidan vara en snarlik variant som heter Sport Amphibian (740 g). Under vandringen använde jag för första gången inläggssulor av märket Superfeet (gröna). Dessa hade jag använt ett antal månader hemma till vardags i andra skor, för att vänja fötter och ben. Däremot hade jag enbart gått några kortare sträckor med med inläggssulorna i Salomon-skorna. När jag gjorde detta kändes ekipaget lite konstigt, hälarna kändes som de satt lägre än i mina vanliga skor.


Salomon Sport Amphibian och ICAs nylonstrumpor

Jag beslöt därför att ta det lugnt med Superfeet-inläggen i början av turen och använde dem endast några timmar om dagen. Trots detta fick jag efter ett par dagars vandring rejält ont i knäna, det ena kändes riktigt plågsamt och det andra halv-plågsamt. Jag slutade då att använda inläggen och tog två dagars vila i Kittelfjäll. Detta hjälpte tack och lov och efter det hade jag inga problem med knäna. Jag använde heller inte Superfeeten något mer på vandringen, men använder dem numera dagligen till vardags utan problem eftersom jag tycker de är sköna att gå med för hälarna.

Det är omöjligt för mig att säga om mina onda knän berodde på skorna, på inläggen, på en kombination av dessa eller på något annat. Vad det lider kommer jag nog att på nytt testa kombinationen Superfeet med TECH Amphibian och se om detta ger ytterligare insikter.

Värmeplagg
Som rast- värmplagg använde jag en Cocoon UL 60 Hoody (316 g) som är cirka 100 gram lättare än min älskade dunjacka, Flight från Western Mountaineering. Cocoon använder syntetvadd (Polarguard Delta) som isolering och mer om detta plagg finns att läsa här.


Cocoon Hoodyn är ett skönt rastplagg. Foto: Ryan Jordan

Sammanfattningsvis tycker jag att den här jackan var det ideala plagget för mig på vandringen. Den vadderade huvan kompenserar värmemässigt för ett mindre loft än på Flight-jackan. Syntetfodret är givetvis tåligare mot fukt och det är vettigt att inte ha all sin isolering i form av dun, om prylarna skulle bli blötare än man önskar. Jackan menar jag räcker fint för alla sommarvandringar, jag hade rejält kallt under en period.

Närmast överkroppen
Mitt favoritplagg för sommarvandringar är den kortärmade kragskjortan Kent från Icebreaker (220 g). Oerhört skön merinoull, dessutom snygg och luktfri även efter en veckas svettiga uppförsbackar. Varje kväll när jag slog läger tog jag av Kent och tog på mig den torra Hoodyn från Fjällräven (274 g). Ovanpå denna sedan Kent, som fick torka över natten på detta sätt. På morgonen så åkte Hoodyn som regel (utom vid bistert väder) ned i packningen och Kent tog återigen över närmast kroppen.

Icebreaker Kent har hängt med i flera år och är en favorit, även hemmavid
Tack vare Hoodyns och Cocoonens huvor så behövde jag ingen separat varm mössa eller halsduk. Under några riktigt kalla dagar gick jag i Kent, Hoody, vindblus Ion och regnjacka Oz. Tre lager huvor höll skallen lagom tempererad och min hemsydda keps skyddade glasögon och ansikte mot regn.

Hoody-huvan i ett mer avslappnat läge.

Hoodyns nackdel är att den inte är mer än 40% ull, samt ganska kort i armar och midja. Tyvärr är det ont om hoodies i ren ull, men Backpackinglight.com har sådana och Patagonia har för damer, men inte för herrar (?!).

Närmast underkroppen
Ett par Smartwool boxer shorts i merinoull (100 g) tjänstgjorde som både kalsonger och kortbyxor och utanpå dessa hade jag mina gamla hemsydda brallor (170 g) som varit med i vått och torrt sedan 2005 och inte visar några tendenser till att bli utslitna. Fållen längst ned på ena byxbenet gick dock upp, vilket berodde på att sytråden slitits ut. Jag lagade med tandtråd och detta höll sedan resten av turen. Väl hemma fållade jag om dem och räknar med ytterligare ett antal säsonger för dessa favoriter.

Favoriter är däremot inte Smartwool-kalsingarna, som visserligen fungerade som de skulle (även som shorts under några heta dagar) men som efter 3,5 veckor hade ett antal kvadratcentimeter stora hål i grenen. Uppenbarligen håller inte tyget i närheten av sömmarna söder om rectum, jag har noterat detsamma med ett tidigare par från Smartwool. Detta var orsaken till att jag köpte ett par nya kalsonger för just den här vandringen. Jag är klart besviken över att de inte höll längre. Och, ja, kalsongerna tvättades vid flera tillfällen under de 3,5 veckorna. Ungefär en gång per vecka närmare bestämt. Merinokalsingar klarar sådant utan att lukta vidrigt.

Vindplagg
En tungt vägande, men lätt pryl, på min utrustningslista är vindblusen. Den här gången var det en Marmot Ion med vikten 160 gram inklusive den av mig högt värderade huvan. En av de mest prisvärda och dessutom billiga vindblusarna på marknaden. Jag är mycket nöjd med det här plagget som inte bara håller vind utan håller stingande insekter borta från huden utan att vara onödigt varmt.

Ofta räcker vindblusen som enda förstärkningplagg vid raster. Här i Svenskådalens naturreservat.

I kombination med den kortärmade tröjan klarar vindblusen att hålla mig varm vid ganska kallt och blåsigt väder. Duggregn står den emot ett tag och torkar fort. Den är mitt mest använda plagg vid regnväder, då den i kombination med mitt paraply hjälper mig att hålla mig lagom varm och torr, så länge inte vinden piskar regnet alltför hårt.
En ytterligare fördel är att den fungerade bra som haklapp och allmänt skydd till termojackan, som jag gärna vill hålla någorlunda ren eftersom jag ogärna vill tvätta den.

Regnplagg
Min första åtgärd när hög luftfuktighet övergår till regn är alltid att fälla upp paraplyet. (330 g). Det fungerar mycket bra så länge vinden och nederbörden är måttlig. Vilket den var åtta gånger av tio eller så under min tur. Paraplyet är oerhört mycket enklare och bekvämare att "ta på och av" än regnjackan. Dessutom skyddar det ryggsäcken och ryggsidan av ryggsäcken en hel del. Att efter ett regnväder ta av regnjackan och dra en blöt ryggsäck direkt mot tröjan tenderar att blöta ned hela ryggen. Detta slapp jag med paraplyet.

I Skäckerfjällen regnade det periodvis riktigt hårt, i kombination med hård vind, (det var här regnet slog igenom väven i tältet vid en rast) och då var det så småningom läge för den lätta regnjackan, Haglöfs Oz. Denna fungerade utmärkt och jag är mycket nöjd med den. Lätt i ryggsäcken och regntät utan att bli alltför svettdrivande. Jag använde den också vid några mer rejäla regnväder och även när det var så kallt att jag inte höll värmen utan den trots att jag höll ett bra tempo.

Hela regnklädseln i aktion vid vadet över Gaunälven, som mot förmodan visade sig vara enkelt.

På benen hade jag ett par lätta holk-prototyper från Fjällräven (100 g) när paraplyet inte räckte till. De fungerade bra, även om de var lite i kortaste laget för mig. Men det spelar mindre roll att bli blöt de nedersta decimetrarna på byxorna, så det är möjligt att längden på holkarna faktiskt var optimal. Om fötterna tenderade att bli kalla i regnväder använde jag mina vattentäta Goretex-sockar som skyddade även nedre delen av benet. Jag använde benkläderna oftare än regnjackan.

Mina hemsydda regnshorts (80 g)kompletterade holkarna när det blåste och regnade ordentligt. Tyvärr visade de sig ha tjänat ut efter några år, och läckte ganska rejält. De funkade dock hyfsat hela turen, vid de tillfällen jag behövde dem, men är nu kasserade. För närvarande ser jag mig om efter en liknande, lätt lösning. Antingen syr jag från grunden eller köper några billiga och lätta regnbyxor som jag klipper ned till shorts.

Diskutera artikeln på Utsidan

Tidigare artiklar om turen:
Packlistan En skön sommarkväll längs vägen Några kalla dagar längs vägen

Etiketter:

2009-01-17   0 kommentarer

Black Diamond Firstlight - vintertält med plus och minus

Prylintryck Vad krävs av det perfekta vintertältet? Stormsäkert, rymligt, enkelt att hantera med vantar, lätt... Listan kan göras ännu längre och olika personer rangerar dessa egenskaper olika högt. Själv prioriterar jag lätt, stormsäkert och lätt.. Firstlight har många av de egenskaper jag letar efter, men inte alla. Men en överdådig vindsäck är det!
Av Jörgen Johansson
Jag har använt Firstlight några vintersäsonger nu, men inte tillbringatmer än något tiotal nätter i det eftersom livet inte riktigt räcker till för så mycket vinterturer för närvarande. Och för mig är Firstlight ett utpräglat vintertält.


Beskrivning
Firstlight är så nära urtypen för ett renodlat kupoltält man kan komma. Två böjda stänger korsar varandra mitt över en rektangulär golvyta. Ingång på en kortändan och en liten ventil i den andra fullbordar beskrivningen. Fästpunkter är framförallt de rejält tilltagna öglorna i hörnen på badkarsbottnen av silnylon, där man med lätthet får igenom en skida. En dryg halvmeter ovanför finns extra fästen för linor i hörnen.

Ovanför den vattentäta bottenväven består väggar/tak av Epic-väv. Denna är silikonbehandlad vilket gör den (enligt uppgift) inte helt vattentät men inte heller (enligt uppgift) helt lufttät. En väv som alltså har förmågan att släppa igenom en del av den fukt som genereras av utandningsluft och matlagning.

Firstlight är inte stort. Golvytan är 208x123 cm. För mig är det ett renodlat enmanstält för vinterbruk. Då har det knappt rum för mina 191 cm liggande diagonalt samt min ganska begränsade lättpackningsutrustning. Det finns också gott om utrymme för matlagning inomhus, åtminstone om man som jag använder ett toppmonterat gaskök.

Vikten var, som vanligt, lite högre än vad reklamen utlovade, allt som kom med paketet vägde 1417 gram, vilket var 2-3 hekto mer än jag förväntat. Jag ersatte den onödigt långa och tunga linan till hörnfästena med lättare varianter och lämnar tältpinnarna och deras påse hemma på vinterturerna. Med pinnarna ersatta av fyra snöankare av silnylon väger det hela 1325-1350 gram, beroende på om jag tar med tältpåsen eller inte. Oftast gör jag inte det, utan pular ned tältet i en ytterficka på ryggsäcken som det är.

Användning
Firstlight är ett slimmat tält avsett att klara allt i väderväg. För två personer är det en mycket lätt lösning, för en person är det en av de lättaste lösningarna för vinterbruk. För barmark finns det betydligt lättare och bekvämare lösningar i form av olika tarps och tarptält.

Jag skulle definitivt inte vilja sova i Firstlight tillsammans med en annan person annat än i nödfall. Dit kanske räknas toppbestigningar, något som ligger utanför mitt verksamhetsområde. Men det finns en lös absid att köpa till, vilket adderar en triangulär yta framför ingången. Med utrustningen där blir utrymmet för två mer acceptabelt, men vikten ökar också.


Mina erfarenheter av Firstlight i hård vind och snudd på storm är goda. Mycket goda faktiskt. Man tappar en del volym med vinden pressande på ena sidan och drivbildning på den andra, men utrymmet räcker väl så länge man är ensam. Jag har också känt mig helt trygg de blåsiga nätter jag tillbringat i Firstlight och inbillar mig att det tål det mesta i väderväg. Det har ju också använts för en hel del bestigningar i extrema sammanhang, så stormsäkerheten känns gedigen och dokumenterad.

Snöankare, sytt av 12x12 cm silnylon och polysterband.

Med en vikt på 1,3-1,4 kg är Firstlight egentligen i tyngsta laget för min smak. Ytterligare några hekton hade gett mig ett Hilleberg Akto, vilket jag (utan att ha prövat det) bedömer som ett bekvämare och mer flexibelt vintertält för en person. Ligglängden i Akto är bättre än hos Firstlight och absiden gör förvaring av snöiga prylar och matlagning enklare.

Ett innertält, som på Akto, minskar också vissa kondensproblem. I Firstlight har jag vid hård vind märkt att kondens som frusit på insidan av yttertältet snöar ned på min sovsäck och blöter den när vinden ruskar i tältet. Något man som regel slipper i ett dubbelväggigt tält.

Snöankare av "snöspaden" Snowclaw

Bedömning

Det bästa med Firstlight tycker jag är enkelheten att sätta upp tältet. Inte att förakta när vädret är vildsint, men oftare till glädje under mer normala omständigheter. Eftersom jag är en person som vill laga ett mål varm mat mitt på dagen och njuta av detta utan att frysa så är Firstlight bekvämt som rastskydd när det blåser snålt eller snöar. Att man börjar frysa under en längre paus är snarare regel än undantag i vinterfjällen, vilket lätt leder till att lunchen blir lite termossoppa och några mackor, medan man steppar runt och försöker hålla fötterna varma.

Min lunchrast ser numera ut så här om det är småkyligt: Jag stannar, drar fram tältet och pressar ned skidor och stavar som pinnar i de fyra hörnen. Sedan kryper jag in med tältbågarna och böjer dem på plats diagonalt. De fixeras tillfälligt med några få av de tillgängliga kardborrefästningar som finns i taket. Det hela tar inte mycket längre tid än jag beskrivit.

Sedan har jag ett skydd där jag kan sitta i dörren eller inne i tältet, som har öppningen vänd från vinden. Är det riktigt kallt så kan jag dra av mig skidkängorna och krypa ned i sovsäcken medan jag lagar och äter min mat i lugn och ro. Kanske en tupplur om jag är på det humöret. Vid lättare snöfall är det extra skönt att inte behöva få alla grejor man packar upp snöiga.


Med sin vikt och den bekvämlighet som rastskydd jag beskrivit så tycker jag att Firstlight är en lämplig vindsäck för några personer på dagsturer. Två vuxna kan ju utan problem nödbivackera under betydligt drägligare omständigheter än i en vindsäck. Ett eller två mindre barn går också att klämma in och man får möjlighet till ganska drägliga pauser på vinterfjället om vädret inte är det bästa.

Det sämsta med Firstlight sett ur min personliga synvinkel är utan tvekan att det är i kortaste laget för en så lång person som jag själv. Helst bör man nog inte vara över 185 cm för att undvika att huvud- och fotända på sovsäcken pressas mot tältväven och blir fuktiga av denna kontakt, även om man som jag ligger diagonalt i tältet. Men med skaljackan över fotändan på sovsäcken så kan man skydda denna hyfsat, så det hela fungerar, om än inte idealt.


Jämförelser med Hillberg Akto ligger ju nära till hands och vissa slutsatser har jag redovisat. Till dessa kommer att Akto ju är ett bra sommartält. Om jag skulle använda Firstlight för sommarbruk så skulle jag komplettera med en ganska rejäl tarp (2x3 m) som kunde spännas upp som ett mellanting mellan extra yttertak och absid. Detta eftersom en del beskrivningar jag läst gör att jag inte är helt övertygad om att Epic-väven är helt regntät i alla lägen. Men jag har inte testat och kan mycket väl ha fel. Sedan är ju Firstligth någon tusenlapp, eller drygt det, billigare än Akto.

Sammanfattningvis är jag nöjd med Black Diamond Firstlight som vintertält och känner inga behov av att ersätta det med något annat. Men jag har ju definitivt inte provat allt.

Diskutera Firstlight och idealiska vintertält här på Utsidan.

Etiketter:

2009-01-09   0 kommentarer

Gatewood Cape - i vind och regn

Prylintryck Jag fick tillfälle att testa Gatewood Cape i en storm på Irlands västkust. Det styrker mig i min uppfattning att GC är ett utmärkt skydd - för skogsterräng.
Av Jörgen Johansson

Gatewood Cape är en intressant produkt från Ron Moak på Six Moon Designs. Det en regncape av silnylon som är så stor och finurligt konstruerad att den går att spänna upp som en tarp som vid behov ger skydd ner till marken runt den liggande. Något för den extremt viktmedvetne vandraren kanske. Att kunna kombinera ett skydd på drygt 300 gram med regnkläder ger ju onekligen vissa viktvinster.

Själv är jag inte den ideale Cape-invånaren med mina dryga 190 cm. Utrymmet vid huvud och fötter är lite snålt, men inte oroväckande snålt. För kortare personer borde det inte vara några problem. I hyfsat väder förlänger man lämpligen linorna runt om och maximerar utrymme och ventilation genom att förlänga den stödjande pinnen/gångstaven mitt i. Vid dåligt väder får man nog räkna med att fot- och huvudända på sovsäcken ligger emot väven och riskerar att bli kondensfuktigt om man är över 180 cm lång.

Vid mitt besök på Irlands västkust i slutet av oktober låg en storm på mot Cliffs of Moher, vilket var spektakulärt och dessutom ett idealiskt tillfälle att testa GC. Det regnade rejält och vinden i byarna gav mig en känsla av att jag druckit väl många öl.

Den stora svagheten för GC i sammanhanget är att i ett sådant väder vill man gärna ha ett bra regnställ medan man spänner upp capen som tak. Det hade jag, annars hade jag varit dyngsur efter att ha fått upp det hela. Som synes av bilderna så pressade vinden ihop capen rejält, men jag kunde sitta ganska bekvämt under det och koka lunch på gasköket.


Vinden var dock för hård för capen, eller åtminstone för det exemplar jag fått. Efter en stund konstaterade jag att ett av de fästen som används för staven uppe i halslinningen hade börjat ge sig. Man ser tydligt på bilden hur tyget spruckit. Detta var en av de tunna remmar, som likt en spindels ben, fäster i halslinningen och fungerar som hållare för tältstången, eller i mitt fall vandringsstaven.


Spindelns kropp består av en bit grövre väv med en öljett där spetsen på staven sticks in. Denna öljett, eller åtminstone ena halvan av den, höll inte heller för det våldsamma vindtrycket. Öljetten trasades sönder och en del försvann i vinden och gräset.

En annan svaghet var också att den lätta karbinhake som fäster "absiden/ingången" vid tältlinan blåste bort. Karbinhaken var fäst vid en bit svart, ganska styv, bungee eller gummicord, som i sin tur var fäst runt tältlinan med en friktionsknut av Prusik-modell. Detta för att kroka fast vid en ögla i väven och sedan spänna upp denna mot tältlinan med hjälp av att skjuta knuten och kroken längs linan. Titta på Six Moon Designs hemsida med bilder GC så förstår ni vad jag menar.


Någonstans i vindfladdret när jag ätit färdigt (tack och lov) lossade karbinen från gummicorden och försvann i blåsten. Gummicorden utan karbin syns på bilden. Detta hade gått att fixa genom att knyta fast corden i öglan på tältduken och få ungefär samma funktion, men vid laget kändes det bäst att packa ihop capen.

Jag har nog knappt under barmarksperioden varit ute i en hårdare vind med någon form av tält, så det här var naturligtvis ett tufft test för Gatewood Cape. Det kan också hända att det jag råkade ut för berodde på fabrikationsfel, det vet jag inget om. Men min slutsats är att jag kommer sannolikt inte att använda Gatewood Cape som skydd vid övernattningar i fjällterräng. Däremot tror jag att den kan vara ett utmärkt alternativ för skogsturer om man vill minimera sin utrustning.

Svagheten med att använda en poncho, eller i detta fall en cape, som skydd är att det kan uppstå situationer då man gärna vill ha både regnkläder och tak över huvudet. Till exempel när man slår eller bryter läger och det samtidigt regna. Under omständigheter som de på Irland så skulle man i den situationen bli ordentligt blöt. Men så hård vind i kombination med rejält regn är så klart ganska ovanligt. De som använder den här tekniken brukar försöka minimera problemen genom att använda vindblusar som är mer vattentäta än de normala varianterna.


I den hårda vinden blåste capen också upp nästan till midjan, så i sådant väder behöver man minst ett par chaps som komplement. Eftersom min regnjacka för närvarande väger knappt 200 gram är det alltså detta jag sparar i vikt. Gatewood Cape väger 335 gram och det går att sy en tarp för skogsbruk som är något lättare än så. För fjällbruk har jag mitt hemsydda tarptält (bilden ovan) som väger 410 gram och som jag vet tål vind och ger bra utrymmen vid dåligt väder.

Till diskussion på Utsidan

Etiketter:

2008-11-07   1 kommentarer

Från 85 till 35 kg – prylarna

I del nummer två av Martin Axelssons berättelse om hur han gick från normaltungt till lätt berättar han om hur han såg över sin utrustning och till och med började sy egen.
Av Martin Axelsson

Läs även första delen: Från 85 kg till 55 kg på ett halvår – bakgrunden

Hemsydda vindkläder
Både vindblus och vindbyxor syddes med mönster och material från Thru-hiker. Tyget är deras 1.1 oz ripstopnylon. Liberty Ridge Shell med huva väger 93 g, och Liberty Ridge Pants väger 73 g. Byxorna syddes helt efter instruktionerna. Ett par timmar per kväll gav ett par färdiga byxor på cirka fem kvällar.

Detta var mitt första syprojekt och ser ut därefter men eftersom dom sitter på benen kommer varken jag eller någon annan se dem på nära håll, så jag är nöjd med resultatet. På blusen valde jag att göra några ändringar. De större ändringarna var additionen av en huva samt en ficka på magen. Mönster till huvan hittade jag bland artiklarna på Thru-hiker. Det var lite knepigt att få över mönstret från Internet till papper och den första huvan blev på tok för liten. Jag tror det tog fem–sex kvällar att få ihop det här plagget varav halva tiden ägnades åt huvan.

Under våren och försommaren testades vindtålighet, andningsförmåga samt slitstyrka under ett antal hundpromenader och en endagars segeltur. Kläderna fungerade bra och skrevs in i packlistan.

Under vandringen användes byxorna hela tiden och blusen togs endast av ett par gånger då solen tittade fram i längre perioder. Det var en stor skillnad att slippa dra på sig Goretex-kläderna så fort det började blåsa. Dels för att jag slapp dra på och av mig kläder stup i kvarten men framförallt för att jag slapp den instängda svettiga känsla som jag tidigare vant mig vid. Att byxorna dessutom i stort sett var torra direkt när man klev upp ur jocken efter ett vad var en praktisk bonus.

Vindkläderna klarade hasningen oväntat bra. Foto:Mats Eriksson

Materialets hållbarhet fick sig ett rejält test andra dagen då mitt sedan tidigare strulande knä gav upp. Vid brantare nedstigningar satte jag mig ner och hasade på baken för att minska belastningen. Trots denna omilda behandling syns idag inga märken på byxorna. Detta ser jag som ett gott betyg och ett tecken på att lätta kläders bristande hållbarhet är starkt överdriven.

Efter hemkomsten kunde jag konstatera att huvan inte använts en enda gång. Den var inte heller i vägen så plagget kommer få följa med oförändrat även nästa år. Byxorna blir dock troligtvis ersatta av ett par utan blixtlås på benen. Dessa användes nämligen aldrig men hade en irriterande vana att sakta glida upp under färden. De nya byxorna hamnar därför troligen en bit under 50g.

Dunjacka på fjället
Även dunjackan syddes med mönster och tyg från Thru-hiker. Whitney Down Jacket väger 310 g i storlek medium, varav 150 g dun med fillpower 800+. Det här var helt klart ett svårare syprojekt än vindkläderna. Kanske tio kvällar på två–tre timmar tog det att bli klar.

Väl färdig var det dags att se om jag nu skulle slippa frysa under lunchraster och kvällsmatlagning. Jag packade därför ner liggunderlag och tetermos, drog på understället och begav mig till en närbelägen sjö. Tanken var att sitta och njuta av utsikten tills det blev för kallt. Efter en halvtimme började det falla stora blöta snöflingor och eftersom jag inte tänkt på att ta med regnjacka blev jag efter ett tag orolig att dunet skulle ta skada av vätan. En timme stillasittande med temperatur strax över nollan och utan tillstymmelse till att känna mig kall gjorde dock att testet fick anses som lyckat.

Att kunna avsluta dagen med att njuta av utsikten utan att frysa var fantastiskt. Foto: Mats Eriksson

Under vandringen tog jag fram dunjackan vid varje längre rast och för första gången har jag alltid varit behagligt varm då jag rastat eller suttit still utanför tältet. Total succé alltså. Investeringen i en lätt dunjacka är nog det enskilt mest lyckade och komforthöjande jag gjort för friluftslivet. Det enda som stör är att jag valde en något liten storlek. Med mina 183 cm hamnar midjan lite väl högt och det blir en hel del dragandes i jackans nederkant för att få den att sitta bra.

Gympadojor
Till att börja med var jag mycket tveksam till att inte gå i kängor. Efter en hundpromenad med svettiga fötter som följd började jag dock minnas hur fötterna brukar ha det under vandringens varmare dagar och bestämde mig för att testa mesh-skoalternativet. Skulle det visa sig att det inte fungerade gick det ju att använda skorna till vardags istället.

För att få bra hjälp och ett stort sortiment av skodon att välja på begav jag mig till Kängspecialisten där mina tidigare vandringsskodon inköpts. När jag tittat runt lite bad jag expediten om hjälp och förklarade att jag ville ha en lätt och luftig sko att fjällvandra i. För att visa ungefär vad jag var ute efter pekade jag på ett par Salomon Tech Amphib. Killen förklarade att detta absolut inte var någon vandringssko men att han skulle plocka fram något passande.

5 km gick vi i stort sett bara på sten. De lätta skorna och tunna sulorna kändess snarare som en fördel än en nackdel. Foto: Sara Söderström

Efter att ha testat skor i nästan en timme utan framgång började jag ge upp. Fortfarande hade ingen sko varit skönare en mina helt nerslitna tennisskor från Coop som jag haft på mig när jag gick in i butiken. Efter denna sågning av skoutbudet tog han till slut fram ett par av Salomonskon jag pekat på från början. Nja, det var helt klart bättre men passade inte alls mina långa smala fötter. Stärkt av framgången sprang han åter in på lagret och kom ut med ett par liknande skor från Merell. Äntligen, skon satt perfekt.

För att försäkra mig om att skon klarade av längre sträckor gav jag mig ut på ett antal längre turer med hunden. Jag kunde ganska fort konstatera att det blev lite väl stumt vid längre turer (>2 timmar) på asfalt men att det fungerade alldeles utmärkt i skogsterräng. Tillsammans med tunna yllestrumpor och ett par knähöga Sealskinz kändes detta som tillräkligt pålitligt för att jag skulle våga lämna kängorna hemma.

Under vandringen var jag större delen av tiden nöjd med mitt val av skodon. De sista dagarnas varma väder gjorde till och med att mina sedan tidigare så skeptiska medresenärer kastade en och annan avundsjuk blick.

Enda gången jag fick större problem var då jag körde ner ena benet knädjupt i gyttja. Nätet medförde att en massa små partiklar tog sig in i skon och efter en kort bit började jag känna tecken på skoskav. Efter att ha stoppat ner fötterna i en liten bäck och sköljt igenom skorna kunde vandringen dock fortsätta utan vidare problem.

Vid djupare vad har jag tidigare använt knähöga vadarstövlar som dras utanpå kängorna. I år valde jag att dra på mig Sealskinzen istället. Efter vaden behöll jag sedan dessa på tills fötterna åter kändes varma. Detta fungerade mycket bra. Skulle jag gå ensam eller i en grupp där man inte behöver stanna efter vadet för att ta av och packa ner vadarstövlar skulle jag nog testa att skippa Sealskinzen.

Slutsatsen blir att jag även nästa gång kommer att välja denna typ av skor. Eftersom vi under fem dagar inte fick mer än max tio droppar regn på oss så har jag dock fortfarande ingen aning om hur det funkar vid ihållande regn. Jag konstaterade även att skornas luftighet medför att man snabbt blir kall om det blåser när man sitter still. I år löste jag detta genom att dra på Sealskinzen men till nästa gång funderar jag på att sy ett par vindtäta påsar att dra över fötterna.

Ryggsäck
Stärkt av resultaten från tidigare syprojekt blev jag sugen på att sy även en ryggsäck. Den första syddes i material som blivit över då jag sydde kläderna. Säcken var i huvudsak baserad på Gossamer Gears G4 vars mönster ligger på tillverkarens hemsida. Resultatet blev så pass lovande att jag beställde silnylon och sydde en ryggsäck.

Att få till axelremmarna visade sig vara tidsödande, svårt och ganska trist. Så även om säcken kändes lovande med en vikt på lite drygt 300 g så gjorde bristen på tid och engagemang att jag bestämde mig för att köpa en säck istället. Efter att ha åkt in till GetOuts stockholmsbutik Säck och provburit föll valet på en Golite Pinacle, 800 g i storlek large. Klart mindre än de 3,4 kg som min Haglöfs Alaska vägde. Eftersom den blev köpt i sista stund han jag aldrig prova den på hemmaplan.

Säcken visade sig vara alldeles lagom stor då packningen fick plats precis. De två nätfickorna på sidorna fungerade väldigt bra då de var lätta att komma åt även då ryggsäcken satt på ryggen. I den ena förvarade jag vattenflaskan och i den andra fick mössan och vindblusen dela plats då de inte användes. Att ha mössan lättillgänglig underlättade verkligen att hålla en lagom temperatur när man går.

Vid hemkomst kunde jag konstatera att ryggsäcken hållit bra och att både jag och den hade klarat att bära mer än de femton kilo jag startat med om det hade behövts. Mitt enda klagomål är nederkanten på axelremmarna där vaderingen slutar. Kantbandet och sömmen skapar en hård något inåtvinklad kant som trycker mellan de nedre revbenen. Fortsatt användande eller medvetet riktat slitage mot området borde dock mjuka upp och avhjälpa problemet.

Diskutera på Utsidan

Etiketter: , , ,

2008-11-04   4 kommentarer